Har det ändrats på sidan? Jag får inte fram pdf-filen längre, utan när jag klickar på den så kommer en ny flik med samma sida upp.

Hej Anders!
Jag vet inte vad som hänt men nu har jag laddat om kompendiet igen och jag tror att det ska funka igen.
-Lars

Ja, nu fungerar det igen. Tack!

Det var ett fint studium om rättfärdiggörelsen. Jag instämmer i allt som sägs om rättfärdiggörelsen. Däremot tycker jag att det som sägs om omvändelsen i studiet delvis pekar i en annan riktning.

Laggärningar räcker inte utan alla står med skuld inför Gud – rättfärdigheten kommer från Gud. Avsnittet “Kristus vår rättfärdighet” är viktigt, för där ser man särskilt klart att rättfärdigheten inte handlar om en förvandling hos oss, utan att den ligger utanför oss. Och detta tar man emot genom tron, utan gärningar.

I slutet av studiet betonas också att gärningar har sin plats, men som ett resultat av tron. Sann tro är verksam i kärlek.

Däremot tycker jag som sagt att avsnittet om omvändelsen pekar i en annan riktning än resten av studiet. Det är Guds Ande som övertygar oss om synd och som övertygar oss om Kristi rättfärdighet. Guds Ande för oss till tro på Kristus.

Omvändelse kan i Bibeln dels beteckna ånger, dels ånger och tro. Apg 11:18 säger: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.” Ingen får evigt liv endast genom att ångra sin synd, utan här är tron inkluderad i omvändelsen. I andra texter används ordet i mer begränsad betydelse, om enbart ångern och inte om tron. I Mark 1:15 säger Jesus: “Omvänd er och tro evangelium!” Tron är alltså inte inkluderad här, utan omvändelsen handlar om den sinnesändring som ånger innebär.

Det grekiska ordet “metanoia” betyder ju “sinnesändring”. Och denna sinnesändring kan innebära att man går från säkerhet i sin synd till ånger, men också att man går från otro till förtröstan på Kristus. Ångern är Guds Andes verk genom lagen (Joh 16:8, Rom 3:20), tron Guds Andes verk genom evangelium (Joh 16:8, Rom 10:17).

Vilken roll har då gärningarna? Ingen, när det gäller rättfärdigheten inför Gud. Men som en följd av denna rättfärdighet inför Gud kommer goda gärningar och de är också ett bevis för andra människor att man har tron (Jak 2:18). Som någon har sagt: “Tron ensam rättfärdiggör, men sann tro är aldrig ensam.”

Vilken roll har då människan i omvändelsen? Kan hon på något sätt medverka till att komma till tro? Ja, i en mening kan hon göra det. Hon kan läsa Guds ord och höra predikan osv., så drar Guds Ande i henne genom sitt ord. “Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” (Joh 6:63) Köttet är vad vi är som oomvända människor, som Jesus säger i Joh 3: “Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.” (v.6)

Men man kan inte bestämma sig för att tro och på så vis börja tro. Att fatta ett beslut att börja tro är varken tillräckligt eller nödvändigt för att komma till tro. Den som hör lagen och förstår att hon är en syndare och hör evangeliet och förstår att Kristus dött också för hennes synd och förtröstar på detta, den människan blir ett Guds barn.

Man kan jämföra det med när man blir förälskad. Man kan inte styra direkt över det, utan kan bli förälskad mot sin vilja och man kan också besluta sig för att bli förälskad utan att bli det. Men man kan indirekt påverka genom att låta bli att umgås med den person man känner sig dragen till, så svalnar så småningom känslorna. På liknande sätt kan man undvika att umgås med Gud i hans ord och höra hans förlåtelse och så dör tron till slut ut.

Omvändelsen handlar inte om att vi gör Jesus till vår Herre, utan om att vi kommer till tro på vad som redan är sant: Jesus är redan Herre, liksom han redan har uppstått från de döda (jfr Rom 10:9). Att sedan leva med Jesus som Herre och lyda honom handlar om efterföljelsen, trons frukt.

Tack Anders för dina synpunkter!
Jag har verkligen betonat i studiet (som du också påpekat) att våra goda gärningar inte på något sätt duger för vår rättfärdiggörelse ändå hakar du upp dig på att jag betonar omvändelsen i samband med att vi tar emot Jesus som vår Herre och frälsare.

Jag är övertygad om att du håller med mig i praktiken. Jag kan inte för ett ögonblick tro att du står för “cheap grace” d.v.s. att människa inte behöver vända sig bort från det Gud anser vara synd, utan bara kan leva vidare som om ingenting har hänt med den skillnaden att man nu tror på Jesus.

Eller för att ta Jesu exempel i liknelsen av “den förlorade sonen” Jag är säker på att du inte menar att sonen lika väl kunde ha stannat kvar bland grisarna och inte alls behövde gå tillbaka till sin far.

Jag betonar också är att Guds Ande är i högsta grad delaktig i ovändelseprocessen, men att Gud samverkar med människan i vilja och gärning.

Tack för ditt svar, Lasse!
Jag kan mycket väl ha varit otydlig i mina synpunkter, för mitt inlägg kunde ha varit klarare disponerat, både ämnesmässigt och när det gäller vad jag är enig med dig om och vad jag är oenig om.

Jag börjar därför denna gång med vad vi är eniga om och försöker sedan när det gäller oenigheterna också att vara så tydlig som möjligt om när jag uppfattat det som att vi är eniga.

Jag håller med om att en människa som kommit till tro på Kristus inte kan leva kvar i synden. Hon har ju dött från synden och väljer hon att ändå återvända till ett slaveri under synden så kommer hon att bedröva den helige Ande och förlora tron. (Att vi däremot alltid kommer att synda också som kristna, tror jag också att vi är eniga om.)

Jag håller också med om att en människa som inte ångrar sin synd inte kan bli kristen. Hur kan man tro att man är förlåten för något som man inte själv anser är fel? Och hur kan man anse att man gjort fel utan att ångra sig?

Det är alltså nödvändigt att man ångrar sin synd och när man kommit till tro får man också Andens kraft att leva ett nytt liv.

Ångern är dock inte nödvändig för att Gud ska vilja förlåta oss, utan för att vi ska kunna tro förlåtelsen. Jag tror att vi är eniga om detta, även om du inte skrivit om det, så du får rätta mig om jag har fel.

Liknelsen om den förlorade sonen har en bestämd poäng, nämligen att visa att Gud gläder sig över en syndares omvändelse (och den vill förstås också säga något om fariséernas tillstånd som hemmavarande söner). Den talar däremot inte något om t ex Andens dragande, så liknelsen ger inte en fullständig beskrivning av omvändelsen. Men om din poäng är att den förlorade sonen inte kan förbli som han är och samtidigt vara en kristen så är jag helt enig. Ett liv i synd driver som sagt ut tron. Och tron leder till goda gärningar.

Jag tror att vi i alla fall i stort sett är eniga om det jag skrivit om ovan. Vad vi däremot verkar vara oeniga om är vad omvändelse betyder.

Jag förstår alltså ordet som “sinnesändring”, antingen att man ångrar sin synd (går från säker syndare till ångerfull syndare), eller att man tror evangeliet (går från otro till tro). Båda fallen innebär ju att sinnet ändras. På denna omvändelse följer goda gärningar, eller som Johannes döparen säger “sådan frukt som hör till omvändelsen” (Luk 3:8). Men frukten får inte förväxlas med det som ger frukten. Och det tror jag också att vi är eniga om.

Frågan gäller därför människans samverkan i själva omvändelsen. I våra goda gärningar, omvändelsens frukt, är vi eniga om att människan också medverkar. Gud ger en vilja att göra goda gärningar och han ger kraft att utföra dem, men vi är inte passiva och inte heller kämpar den nya människan emot när vi gör goda gärningar. Tvärtom så utför den kristna själv goda gärningar, om än med mycket brist och svaghet och med Guds hjälp.

Men hur är det i omvändelsen? Människan är förstås involverad, men på vilket sätt? När man hör Guds lag och inser att man har gjort fel, så handlar det förstås om något mer än ett kallt konstaterande. Känslor av ånger och kanske också fruktan för Guds dom uppstiger i hjärtat. Men handlar det om att vi valt att känna denna ånger? Och när vi “ser” att evangeliet faktiskt är sant och gäller oss, så innebär detta för många en väldig glädje och samtidigt frid – det är långtifrån ett rent teoretiskt konstaterande. Hela människan är involverad. Men hur uppkommer denna övertygelse och förtröstan?

Vi ska predika att människor ska ångra sina synder. Och att de ska tro evangeliet, att deras synder är förlåtna. Och så att de ska göra goda gärningar i sitt nya liv, i kraft av att de blivit Guds barn genom förlåtelsen.

Men innan man tror evangeliet så kan man inte tro det:
“En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” 1 Kor 2:14

Den som inte har Guds Ande kan alltså inte tro. Men det är genom tron man får Guds Ande. Detta moment 22 bryts genom att Guds Ande, genom evangeliet, föder en människa på nytt.

Då blir det som det står i studiet:
“Faktum är att det är Gud som verkar hela vägen. Det var Gud som älskade världen så att han sände sin son. Det var Sonen som offrade sig själv för att
betala straffet för våra synder. Det är Anden som uppenbar sanningen om oss och Kristus. Det är Gud som genom Anden föder oss på nytt till att bli
hans barn.”

Som det nu står om omvändelsen så skulle det bli tydligare om det också här infördes en reservation, att Anden föder oss på nytt *om vi säger vårt ‘ja’*.

Men kanske handlar det om att vi använder ordet “omvändelse” olika? Att du med detta mer syftar på omvändelsens frukt, de goda gärningar som följer på tron. I så fall håller jag med om att detta ska predikas och att det också är nödvändigt att en kristen människa gör sådana gärningar. Och i dessa samverkar vi som sagt med Guds Ande, om än med mycket svaghet och inte utan synd.

Tack Anders!
Jag ser bara små nyansskilnader i våra positioner och de handlar om i hur hög grad människan är delaktig och hur viktigt människans “ja” är för Gud. Att rättfärdiggörelsen ytterst sett är Guds verk hela vägen till härligheten är vi helt ense om.
-Lars

Ja, det är människans del i omvändelsen vi är oeniga om. Vi kanske får anledning att diskutera det mer senare. Nu ska jag titta runt i de andra ämnena.

Tack för diskussionen!